Leif Mettävainio

Förespråkar och skriver om internationell solidaritet, hållbar livsstil, rättvisa och en hel del annat. Jag fotograferar en hel del – och ibland, om jag får säga det själv, blir det riktigt bra.

Arkiv för Demokrati

Power to the people


God morgon. En bild säger ibland mer än tusen ord. Det här är en av mina favorit t-shirts, köpt i Uganda.

Moderaternas tråkiga historia

Moderaternas Arkelsten har dålig koll på sitt eget partis historia. Allt detta har moderaterna/högern sagt nej till:

• 1904–1918: Nej till allmän rösträtt.
• 1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.
• 1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.
• 1919: Nej till kvinnlig rösträtt.
• 1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
• 1923: Nej till åtta timmars arbetsdag.
• 1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.
• 1927: Nej till folkskolereform.
• 1931: Nej til sjukkassan.
• 1934: Nej till a–kassa.
• 1935: Nej till höjda folkpensioner.
• 1938: Nej till två veckors semester.
• 1941: Nej till sänkt rösträttsålder.
• 1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring.
• 1947: Nej till allmänna barnbidrag.
• 1951: Nej till tre veckors semester.
• 1953: Nej till fri sjukvård.
• 1959: Nej till ATP.
• 1960–talet: Ja till apartheid.
• 1963: Nej till fyra veckors semester.
• 1970: Nej till 40–timmars arbetsvecka.
• 1973: Nej till möjligheten till förtidspensionering vid 63.
• 1976: Nej till femte semesterveckan.
• 1983: Nej till löntagarfonderna.
• 1994: Nej till partnerskapslag för homosexuella.
• 2003: Ja till Irakkriget.
• 2004: Ja till sänkt a–kassa och sjukpenning.
• 2006: Nej till sex timmars arbetsdag.
• 2006: Nej till höjd a- kassa.
• 2006: Ja till sänkt a-kassa.
• 2006: Nej till höjd sjukersättning.
• 2007: Ja till sänkt sjukersättning.

Fotbad i dricksvatten

Det svajar ordentligt. Jag tänker på våldet  och kravallerna i England, den ekonomisk oron, börsras och svältkatastrof i delar av Afrika. Utan att generalisera för mycket så har fattiga och utsatta något gemensamt med de kapitalstarka, de vänder sin vrede mot politikerna. Kapitalismen måste regleras. Klyftorna mellan de som har och inte har är större än någonsin.

Det behövs en ny världsordning. Det kanske är en utopi, men något måste göras. Vår del av jorden förbrukar stora delar av vår gemensamma planets resuser. Ibland tycker jag att vår sätt att leva går till överdrift. Om vi till exempel ska duscha eller ta ett fotbad så gör vi det i dricksvatten. Vi badar våra fötter i dricksvatten – det är inte klokt!

Tidigare i veckan fick jag ett meddelande från en facklig kollega och vän i Uganda om att matpriserna i Uganda på kort tid har stigit med 200-300 procent och lönerna står stilla. Vad säger man? Vi träffar varandra senare i höst på ett möte och nog har vi en hel del att snacka med varandra om..

Tack och lov finns det ljuspunkter. Jag läste i Socialdemokraternas ”Aktuellt i politiken” att SSU på fyra år har mer än fördubblat sitt medlemsantal. Det är glädjande, det finns en framtid. Jag var lite avvaktande i samband med  valet av Jytte Guteland till ordförande för SSU. Det hade jag inte behövt vara. Jytte har fört ungdomsförbundet till nya höjder. Hon har tagit stort utrymme i debatten och i medierna. Jytte Guteland inspirerar, även oss lite ”äldre ”.

Politisk broilerfabrik

Egentligen ska man kanske inte ha åsikter om hur andra partier utser sina ledare och företrädare. Samtidigt kan man göra undantag. Jag tänker på miljöpartiets ena språkrör Gustaf Fridolin och Annie Lööf (fd Johansson) som ser ut att vara den starkaste kandidaten till att bli partiledare för centerpartiet. De är båda 28 år. Vad har man för perspektiv och erfarenhet vid 28 års ålder? Vad vet man om livet? Ser man helheten?

När det gäller Fridolin så kan jag inte låta bli att tycka att han verkar vara en skicklig politiker. Även Annie Lööf verkar vara väldigt vältalig. Jag uppfattar dem som politiska broilers. Det finns säkert många andra liknande exempel hos andra partier.

Vill vi verkligen ha fler broilers i politiken? Sakta men säkert förvandlas partierna från breda folkrörelser till renodlade kampanjorganisationer. Det finns också en risk att politiker förvandlas till ett yrke, ett yrke bland många andra. I så fall är vi farligt ute.

Demokratin lever

Igår besökte jag som hastigast SSU:s kongress i Stockholm. Det gjorde jag med blandade känslor. Runt ABF Stockholms hus där kongressen hölls stod polisbilar parkerade. Alla som gick in i huset kontrollerades noga av säkerhetsvakter. Poliser fanns inne i lokalerna. Säkerhetsåtgärderna hade vidtagits efter de grymma terrordåden i Norge, efter bomben mot regeringsbyggnaderna och efter slakten av ungdomar på AUF:s läger på Utöya. Numera är det inte riskfritt att jobba politiskt på våra breddgrader. Kanske har det aldrig varit helt riskfritt.

Socialdemokrater för Tro och Solidaritet hade ställt i ordning ett ”andrum” med mycket ljus och värme i nära anslutning till kongressen. SSU kongressens deltagare fick på så sätt ett andligt rum och möjlighet att skriva några rader i kondoleansböcker. Det var ett vackert och värdigt initiativ mellan SSU och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.

Våldet har inte vunnit. Demokratin lever. Vi ska gå vidare. De politiska ungdomsförbundens medlemsantal ökar. Det är bra. Ungdomar är kloka. De tar ställning mot orättvisor, sånt som är fel och mot våldet.

Ljusmanifestation

För att sörja och hedra offren vid terrordåden i Norge arrangeras en ljusmanifestation fredagen den 29 juli på Sergels torg i Stockholm.

En vecka efter att de fruktansvärda terrordåden i Norge som chockade världen är det en minnesstund för att visa stöd till offren. Det blir tal av bland andra Ingvar Carlsson, Beatrice Ask, Jonas Gardell, Mona Sahlin, Seher Yilmaz och SSU:s ledning.

Musik av Laleh och Sarah Dawn Finer.

Vi är många som lider med det norska folket och står upp för värderingarna om öppenhet, tolerans och mångfald.

Datum: Fredag den 29 juli
Tid: 17.00
Plats: Sergels torg i Stockholm

Du kommer väl?

80 år sedan skotten i Ådalen

Idag är det 80 år sedan skotten i Ådalen då fem demonstranter dödades av militär. Det är ett sorgligt kapitel i Sveriges historia – samtidigt är det en historia väl värd att kunna!

Under våren 1931 gick arbetare inom pappersindustrin i Ådalen ut i sympatistrejk, för att stödja sina kamrater vid Marmaverken i Hälsingland som strejkade mot att företaget ville sänka deras löner. Vid den här tiden satte företagen ofta in strejkbrytare för att krossa strejker.

Den 13 maj 1931 anlände ett 60-tal strejkbrytare till Ådalen. De skulle användas för att lasta pappersmassa, som arbetarna hade satt i blockad. Samma dag tågade omkring 500 arbetare till strejkbrytarnas båt och stormade den. Fyra strejkbrytare övermannades och togs med till Kramfors där de avkrävdes löfte om att de skulle åka hem igen. Därefter överlämnades strejkbrytarna till polisen. Men företagen vägrade att dra tillbaka strejkbrytarna. I stället kallades militären in för att skydda dem. Det var inga värnpliktiga som användes, utan anställda soldater.

Den 14 maj, anordnade Transportarbetare-förbundet ett protestmöte i Frånö. Till mötet kallades alla fackligt organiserade arbetare i Ådalen. Mötet uttalade sig för att generalstrejk skulle utlysas över hela Ådalen till dess att strejkbrytarna dragits tillbaka. Medan företrädarna för de fackliga och politiska organisationerna stannade kvar för att förhandla om hur kampen skulle föras vidare började mötesdeltagarna att gå mot strejkbrytarförläggningen i Lunde. I tåget gick flera tusen personer.

I täten gick en musikkår och två fanor, en från den socialdemokratiska ungdomsklubben i Lunde och en från Pappersindustriarbetareförbundet. När demonstrationen närmade sig strejkbrytar-förläggningen i Lunde öppnade militären eld med gevär och med kulsprutor. Tio personer träffades, varav fem dog: Erik Bergström, Viktor Eriksson, Sture Larsson, Evert Nygren och Eira Söderberg.
En av demonstranterna, Tore Alespong, lurade soldaterna att sluta skjuta genom att blåsa eld upphör-signal i sin trumpet. På så sätt undveks att ännu fler dog.

Arbetarrörelsen var mycket stark i Ådalen under 1930-talet. Den borgerliga pressen försökte skylla oroligheterna i maj 1931 på kommunisterna. Men det var snarare socialdemokraterna som var den viktigaste politiska kraften i Ådalen.

Källa: Ådalen 31 av Birger Norman

DN